Ah, ljuva måndag. Inte en dag för tidigt!
Vaknade upp med nästan fria luftvägar, och det är ju aldrig så uppskattat som i slutet av en förkylning. Man tenderar ju att ta sådana saker för givet.
(Alltså vill jag nu att ni sätter er en stund och uppskattar att ni kan andas obehindrat.)
Dock känns det ju alltid surt att vara sjuk utan att få vara lite ledig. Så jag sjukanmälde mig på eftermiddagen och åkte för att hälsa på Sälen med lite thaimat. Hon var betydligt sjukare än mig.
Men före det hann jag med att åka till tandläkaren och kan nu stolt meddela att jag fortfarande aldrig haft några hål! Vilket väl har mer att göra med min skräck för tandläkarborrar och utdragningar än en genuin hängivenhet vad gäller tandhygien..
Poängen med att jag skriver om något så trivialt här är att när vi pratade om att dricka kaffe och att man får missfärgade tänder av det så sa hon;
"Men man lever ju bara en gång så det kan man väl unna sig"
Jag blev YOLO'ad av en 55+ tandhygienist.

Återanvänder mina instagrambilder..

Sen måste jag ju ranta lite om vädret, eller kanske mer hylla vädret och ranta om min egen oförmåga att anpassa kläder efter väder.. Är man sjuk så vill man ju inte ha för lite kläder på sig, även om man vet att det ska bli tjugo grader varmt. Så jag körde på mellanvarianten med kjol och tjocktröja. Och knästrumpor, vilket väl var själva dödsstöten. Man tänker sig ju att det inte ska göra SÅ stor skillnad, med eller utan, så länge det inte är stumpbyxor. Men oj, vilken missbedömning. Nu har jag iallafall lärt mig att jag kan gå semibarbent långt in i Oktober utan att frysa. Imorgon blir det shorts tror jag.

Sist men inte minst måste jag passa på att hylla något som idag kom att dra igång en diskussion mellan mig och Julia. Tänkte bara säga att ryska 1800-talsböcker är extremt bra, underhållande och fyndigt skrivna. I synnerhet Anna Karenina. Ta bara denna fantastiska mening;
"Medan Stephan Arkadjitj reste till Petersburg för att uppfylla den mest naturliga och nödvändiga och för alla statstjänstemän så välbekanta om än för icke statsanställda så obegripliga plikten utan vilken man helt enkelt inte kunde vara statsanställd - nämligen den att påminna ministeriet om sin existens - och i och för uppfylla det av denna plikt hade tagit med sig nästan alla pengar som fanns i huset för att glatt och angenämt kunna ägna sig åt galopptävlingar och datjabesök, flyttade Dolly och barnen ut på landet för att i möjligaste mån reducera familjens utgifter."
En enda mening. Hur kan man inte älska det?