Min iPod gör fortfarande uppror mot mig och rensade sig själv på all musik igen. Så det blev P3 på vägen in till stan. Jag är ju en otrolig sucker för radio egentligen. SR då alltså, inte några hemska jävla reklamkanaler. Iallafall så gick Musikguiden med någon tjej som jag borde veta vem det är. Moa Lignell kanske det var. Namnet låter bekant men ahja.
Kvinnan har tydligen sjukt bra musiksmak. Eller så var det mest att jag var på det humöret. Hon spelade bara asdeppig, lugn musik, som Anna Ternheims fantastiska cover på BDs Shoreline som jag tänker utgå ifrån att alla har hört och älskar lika mycket som jag gör.
Då insåg jag att jag är så uppvuxen på (vad heter det egentligen?) melankolisk musik att jag så att säga inte är glad när jag är glad. Missförstå mig rätt; det är inte så att jag inte är glad när jag är glad, men jag är aldrig så till freds med mig själv som när jag mår lite.. så helt enkelt.