pre-skolfoto-ångest

Om tretton timmar är det över. Den fruktade, hatade, ofrånkomliga skolfotograferingen. Det är omöjligt att inte se ironin i att ha ångest inför en enda bild, välja kläder, frisyr, smink, min och hela köret när man ändå vet redan innan att man kommer se helt retarderad ut. Hela konceptet är ju upplagt för att det ska bli så dåligt som möjligt. Man står och väntar jättelänge, blir utplacerad efter längd och whatnot, anstränger sig brutalt mycket för att se perfekt ut på de ca tre bilder som tas. I snitt ser man vettig ut på en av dessa bilder, vilket självklart även är den bilden där en tredjedel av klasskamraterna blundar. Sen måste man ju vänta ända till i november, då hela staden får hem katalogen på en gång och man ägnar resterande två månader åt att leta upp folk man känner och skratta åt hur fula de blev. Samtidigt som man gråter inombords över sitt eget öde. Tacka vet jag Facebook.
När jag var yngre levde jag i någon slags illusion att man aldrig ska le med tänderna, vilket självklart är det enda vettiga sättet att le på när man har så runda kinder som mig. Alltså kan jag stolt säga att jag inte tagit ett enda vettigt skolfoto någonsin. Faktum är att jag är extremt ofotogenisk i allmänhet. Vilket ju de flesta påstår. Men jag skulle vilja säga att jag är extraordinärt ofotogenisk.
Men i år, då fan, tänker jag. Precis som alla andra år.
Katastofrapporterar imorgon.