Jag kom hem från Japan med en känsla av att vara inte bara tjugo centimeter längre än hela världen, utan även rätt mycket kurvigare. Det spelar liksom ingen roll att man vet att man är smal när alla i ens omgivning ser ut som stickor. Dessutom hade jag spenderat vad som förmodligen var mer än hälsosamt mycket tid på Lookbook och diverse bloggar drivna av indietjejer från Stockholm med perfekt hår à la Daenerys Targaryen (game of thrones). Jag hade fått för mig att alla där hemma såg ut så. Det är ingen bra utgångspunkt.
Det kändes lite bitterljuvt att komma hem till en verklighet där inte alla såg ut som LB-människor. Det finns idel skabb också. Tyvärr, kanske. Men utan dem skulle vi ju inte ha något sätt att boosta vårt självförtroende på under dåliga dagar. Skämt åsido, jag känner mig betydligt mer normal nu, när kläderna passar och man inte blir stirrad på fullt lika mycket. Även om jag saknar att ha fri sikt vart jag än går.

Jag gjorde en remake på något som jag hittade på min och Sebastians favoritsite theFancy. 

Även om alla i Japan klädde sig på i princip samma sätt, så var alla väldigt välklädda. Vilket jag saknar lite. Inga mjukisbyxor där inte!
Dessutom var det kreativt stimulerande att det knappt fanns några kläder som både passade min smak och min storlek, och ingen som klädde sig ens i närheten av hur vi klär oss i Europa. I brist på en symaskin att ta ut mina slängar av creative madness på så sitter jag nu med en enorm hög av extremt välgenomarbetade plagg, som jag satt och kladdade ned under våren. Bland annat en jacka av trasmatteremsor, en jumpsuit i svart med transparenta fält och diverse andra vår och sommarplagg.
Till nästa år kanske det blir av. Nu ska jag njuta av hösten, med massor av gråskalor, vinrött, mörkblått, lila osv.