Känslan när ens babylugg går att kamma fram till en faktisk och relativt tät lugg. Jag känner att hela den här babyhårsgrejen börjar gå out of control nu. Speciellt med tanke på att jag har en bena där det i princip bara är babyhår. Inte så att jag inte har vanligt hår också, typ lika mycket som var som helst annars, men babyhårskoncentrationen är extrem. Typ som en liten tuppkam. Asså va? Ok, jag borde vara tacksam för att 19 år som tunnhårig kanske lider mot sitt slut, men det skulle vara trevligt om det här kunde ske lite mer successivt och inte allt på en gång.
Det är ju dessutom inte speciellt logiskt att håret blir tjockare när man mår psykiskt dåligt, brukar inte det vanliga vara att man TAPPAR hår som en katt på våren? Kanske är det här kroppens sätt att muntra upp en på? IT KINDA AINT WORKIN BABE, eller lite. Asså tjockt hår=win, babyhårslugg=mindre win.